En bok, en författare – irriterande tv

Sån här tv borde inte göras av ur.se….
Jag har nästan alltid tittat på tv-programmet “En bok, en författare”.
Det har varit ett mycket enkelt upplägg. En författare intervjuas under ett samtal om en bok.

De tidigare avsnitten har varit lysande. Nu är det rena plågan som framkallar åksjuka. Av någon outgrundlig anledning ska det in grafik både nu och då under samtalets gång. Lägg sen till irriterande panoreringar av en kamera.

Gärna närbild så du som tittare också kan räkna varenda pormask på objektet som zoomas in.
Det är inte bra tv och den som ligger bakom påhittet måste informeras om att gå tillbaka till tidigare produktion.

Grafiken och närbilderna, gör att det viktiga – nämligen samtalet – försvinner totalt. Man sitter liksom mest och undrar vilken näsborre som nu ska zoomas in…
Blir det höger? 100 spänn på det!
Attans det blev vänster…

Ändra inte nåt som funkar. Det gamla konceptet var så mycket bättre…

Regeringen gör mig sjuk!

Vissa dagar måste jag bara tänka bort regeringen.
Bara jag tänker på hur många som far illa på regeringens förda politik gör att jag får högt blodtryck.

Orättvisa är något av det värsta jag vet. Hur vi idag har ett samhälle där klyftor ökar för varje dag mellan oss medborgare, är ingen bra utveckling. Egentligen vet nog även regeringen detta. Men de vill ha det så. Det är den stora skiljelinjen det…

För att “medicinera mig från regeringen”, for jag rätt ut i skogen idag. Jag blev sittande där i två timmar. Kokade mitt godaste kaffe på flera år, tycker jag. Drack och njöt i stora drag.

Där satt jag och tog in naturen och lite fåglar som var ute denna gråmulna och kalla dag. Själv blev jag som nyförlöst bara över att få vara ute i naturen.

Efter första koppen kaffe var jag än mer beslutsam.
- Jodå, sa jag till mig själv, Karlsson, du gjorde rätt som engagerade dig politiskt i sossarna.
- Men ibland tycker jag ju inte de är tillräckligt tuffa, i vissa frågor. Typ välfärden, resonerande jag vidare, kritiskt.

Jag kom fram till att S är ett stort parti och att det finns många som har åsikter. Att då några vill gå tuffare fram i en del frågor är bra. Man kan påverka ett parti inifrån, inte sitta på en djävla läktare och klaga.

Det är också en anledning till att vara med i partiet.

Vilsna sossar i ledningen

 

Vänsterpartiet ska utveckla sin socialpolitik med hjälp av en före detta socialdemokrat i Björn Fries. Björn har varit sosse i 40 år!

Det är ett tungt avsked som sker i partiet idag. Samtidigt en käftsmäll att man inte förmår inom partiledningen läsa av vad som händer i vårt samhälle. Att gå med på i stort sett allt som regeringen genomfört under snart åtta svåra år, är ingen bra lösning.

- Varför ska man rösta på S? frågar en person mig.
- Det finns ju inga tydliga skiljelinjer, fortsätter han.

Nu finns det skiljelinjer, men om man ska mötas av såna här frågor i stundande valrörelse kommer jag nog hålla mig hemma istället för att argumentera. Att gå ut och försvara partiledningens strategi är inte lätt lokalt sett.

Folk vill se skillnader, inga slätstrukna argument. Att man river upp det sista jobbskatteavdraget och öronmärker detta till välfärden vore ett bra sätt. Egentligen är det “fickpengar” i den totala budgeten, men ger klara signaler.
Socialpolitik är en klassisk socialdemokratisk fråga. Ska vi släppa den?

Vi vet också att medborgarna är beredda betala mer i skatt om det går till välfärd.
Om detta faktum tycks inte partiledningen i S veta ett jota.

Nä, kom ut i verkligheten! Fortsätter partiet på den inslagna vägen blir det inget maktskifte i höst.
Partiledningen tycks gå en väg som allt fler socialdemokrater inte känner igen sig i.

Jag förstår Björn Fries avhopp. Jag önskar dig lycka till!

Martin Mobergs betraktelser: Jag blir liksom Högberg vid min läst

Inga nyheter

Daniel Swedin, Aftonbladet, skriver i sin krönika sånt som de arbetslösa och alla som arbetar på AF redan känt till. Sedan bra länge.

Det märkliga är att den granskande makten, media, svikit sitt uppdrag att genomlysa hur AF:s uppdrag förändrats genom åren.

Det finns knappast inte någon som arbetar på AF som känner den glädje de en gång gjorde då de faktiskt hittade en lösning åt en arbetslös. Deras uppdrag är nämligen något annat sedan flera, flera år tillbaka.

Rubriken på Daniels krönika är ett ämne som jag sedan länge berört. Arbetsförmedlarna ska förmedla jobb, punkt. Klåfingriga politiker ska hålla sig borta från detta.

Om förtroendet är dåligt bland folk för AF som myndighet, så ska vi ändå veta vilka det som urholkat och gjort det så. Regeringen.
Alltså inte den stackars förtvivlade AF-personalen som bara gör som politikerna sagt.
En större revolt bland myndighetens personal hade varit önskvärd.

Aftonbladet: Krönika: Daniel Swedin: Att Arbetsförmedlingen suger är politikens fel